Nytt år och samma skit - fast nu helt klart ännu värre, yeeeha!

En kollapsolog och omställares livsrapport mitt under paradigmskiftet - vad rör sig i hövvet på en sån?

Många klimataktiva har delat filmen “Don’t look up” (Netflix) som speglar, om än överdrivet, just det neurotiska beteendet som jag tror att många uppfattar att klimataktiva har och som just därför gör det svårt för allmänheten att haka på. Det är för många helt enkelt inte särskilt attraktivt. Jag kan absolut relatera till den surrealistiska känslan som utspelas i filmen av att alla bara fortsätter på som vanligt när en själv ser att allt håller på att gå åt helvete, sjukt jävla frustrerande!

Filmen använder en komet som kommer att utplåna oss som en metafor för klimatförändringen (eller menar de egentligen en meteorit?) och hur världen väljer att angripa problemet - genom att rikta uppmärksamhet till det ekonomiska värdet i kometens metaller vilket för mig blir en metafor för det hopp vi lägger på alternativ energi som vår lösning (en komet består mest av vatten och gaser, så återigen - en meteorit är förmodligen mer korrekt).
 

Just den metaforen har jag faktiskt själv använt mig av i alla år då klimatförändringen ter sig abstrakt för många - Hur skulle folk agera om de såg en meteorit på himlen som vi inte kan påverka och som vi vet kommer att slå ner på jorden och utplåna oss? Skulle vi fortsätta att diskutera bostadslån och nästa strategiska val i ens meritsamling? Haha, ja fan, kanske, tekniken löser ju allt! Not!
 

Men istället för att spilla över ens frustration i ett neurotiskt beteende så har jag som omställare valt att skapa den förändring jag vill se - praktisk omställning där en bah gört. Jag tror att det är mer attraktivt. Framför allt för att det är mer konkret och konstruktivt.
 
Ett problem är något som kan lösas, ett predikament är ett problem som inte går att lösa och det är precis vad vi står i. Så varför ens göra något? Jo för att jag vill vara en av de som drog in i väggen men ändå försökte. Jag vill dra in i väggen med en krockkudde för att öka överlevnadschanserna, inte bara för vår art utan även som en stor jävla skyldighet gentemot allt annat levande på jorden. För jäklar vad vi står i skuld!  

Jag vet inte om det är en egenskap jag bär eller om det är att jag länge känt att det är förbaskat bråttom att få tillstånd en rejäl förändring, men jag är i varje fall definitivt en neurotisk projektmakerska inom det praktiska gröna omställningsområdet. De som hittar till detta förhållningssätt (sluta snacka, börja göra), får fullt upp. För att orka och sålla bland allt jag vill skapa så har mitt mantra nu blivit - avveckla för att utveckla. Jag har i 8 år drivit en kvällskurs i självhushållning, den kommer att ligga på paus detta år och det har naturligt även blivit mindre aktivitet för mig på sociala media.

Så vad ska jag göra nu när jag ska utveckla. Jag har i 4 år lagt enormt mycket tid på att utveckla folkhögskolekursen “Ekohushållning - i teori och praktik”. I och med det har mitt praktiserande kommit av sig, det som jag egentligen ser som mitt signum - hon som gör. Jag har farit runt i massa olika självhushållande praktiker, landat mer och mindre i vissa ämnen då jag har haft som mål att få en överskådlig bild av helheten - vad innebär självhushållning?

Jag har dock nu kommit till den punkt där jag är beredd att börja fördjupa mig och först på listan står korgmakeri, ett hantverk som jag är rätt säker på att det än idag inte kan utföras av maskiner. Det och träslöjd blir fokuset, två kunskaper som alla hushåll skulle kunna förr, eller i varje fall träslöjd. 
 

Apropå detta med hantverk så står min dotter snart inför sitt gymnasieval. Mitt råd är att göra det hon mest skulle tycka vore kul av det som erbjuds. Men det är ju svårt att som omställare och kollapsolog låta bli att sia om en heeeelt annan framtid än vad samhället i övrigt utröner. Snacka om att få en frågande och samtidigt dissande blick när jag nämner att av det utbud som finns att välja mellan så är det finsnickeri som är det bästa framtidsmässiga valet.

Och när vi ändå är inne på yrken för framtiden så kan vi se att dagens samhälle siar om att många vårdyrken kommer att behövas (betongarbetare är ju ett rent skämt). Och eftersom mig veterligen så förbereder samhället över huvud taget inte för en framtid med föga tillgång till fossil energi, det borde oroa alla. Jag är inte den som ska fördjupa mig i hur vi gör i vården utan den, det om något är verkligen vad samhället borde förbereda genom att t.ex. erbjuda fördjupade kunskaper i hur en lågteknologiskt förbereder växtmedicin och utövar tandvård. Men nej det sker inte och min uppfattning är att allt för många som intresserar sig för natur-, och växtmedicin inte tar del av forskningsresultat inom området. Så en av de saker jag en tid nu kommer att fördjupa mig i är att hitta vägledande material för alla de inom vården som kommer att behövas inom det naturmedicinska området senare och hoppas på att de kan tolka materialet bättre än vad jag kan. Men allra helst - kom igen alla inom sjukvårdsyrket - förbered er med apokalyptiskt kit hemma och börja läs på hur vi ska göra sedan, men allra allra helst - kräv utbildningar inom detta.

Vad ska jag göra mer då? Jo, jag ska skriva min bok “Stadspraktikan” (eller hur, bara titeln slår ju!!). Det har jag sagt i väldigt många år nu och hela tiden vetat att jag aldrig kommer att känna mig redo. Jag älskar att lära mig nya saker inom mitt område och det stämmer - ju mer en lär sig desto mer vet en att en ingenting vet. Jag kan fan ingenting, men samtidigt vet jag att jag kan tillräckligt mycket för att kunna bidra med något från de 15 år som urban självhushållare. Jag känner att jag äntligen har landat i tillräckligt mycket informationssök och praktiserande för att nu kunna sammanställa detta.

Men sen så träffade jag nyligen min 70-åriga vän Torbjörn Peterson. Han är som ett levande uppslagsverk inom naturvetenskap. Han sa samma sak innan jag ens hann nämna något - “Nu känner jag mig äntligen redo för att sammanställa allt jag har lärt mig”. Haha, fan, näää jag kan inte vänta i 30 år till, jag måste få vara klar där jag är nu. Nu får det fan bli en bokjävel! 

It’s payback time! - Varför vi nu kommer att börja känna av vårt missbruk.

Äta bör en annars dör en. Med den enorma resursproblematik vi står i - och som FORTFARANDE inte får utrymme i diskursen - där bristen på lättåtkomlig fossil enerig är det uteslutande största hotet för vår närtiden. Jag tror att många helt felriktat tänker att allt dåligt som sker just nu är p.g.a. Coronapandemin. Den har dock bara skjutit på alla andra underliggande problem (dock möjligen inte just klimatfrågan).

Vi är grovt beroende av fossila bränslen, inte minst för vår matproduktion. Matpriserna kommer att öka och har redan gjort det. Och det med all rätt då matproduktionen är allt annat än hållbar. Under de senaste 20 åren har mat blivit en allt mindre del av våra utgifter som gjort det möjligt att överkonsumera allt annat dritt. Till detta kommer den enorma lånebubblan vi befinner oss i som gjort att vi kan köpa saker vi egentligen inte har råd med. Sverige har länge toppat världslistan för privata lån. Så detta att vi lever över våra tillgångar plus ökade priser på mat och energi och därmed allt annat som ska produceras, så finns inte mycket marginaler att trixa med. Igen - det är inte så att allt kommer att bli som vanligt igen sedan när Coronapandemin är över.

Förmodligen sitter många nu och tänker att jag låter som värsta överdrivna doomern (det som jag annars sällan lägger fokus på i mitt arbete). Du ser inte den civilisationskollaps som står runt hörnet. Men om en tänker efter så är ändå det mål jag strävar efter, att leva lågteknologiskt, faktiskt det enda val vi har. Ett beroende av en industri kan aldrig bli förenat med ett hållbart liv. Och hållbart är ju faktiskt inte tillräckligt, vi behöver regenerera - ge tillbaka mer än vad vi har tagit för att kunna återbygga för den tid vi har söndrat.

Här en riktigt bra låt som passar temat :)

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln